kavitationens inverkan på pumpens prestanda kavitationen kan, om den får fortgå under längre tider, orsaka mekaniska skador på pumpen. dessutom försämras pumpens hydrauliska prestanda med inträdande kavitation. prestandaförsämringen yttrar sig på olika sätt för pumpar av olika utföranden. figur 3.41 kavitation vid radialpump (nq ~ 20). figur 3.41 (vänstra bilden) återger med heldragna linjer pumpens uppfordringshöjd och verkningsgrad vid kavitationsfri drift. vidare visas pumpens kavitationskänslighet i form av npsherf. pumpen är av radialtyp med lågt specifikt varvtal (nq = 20). pumpen tänkes inbyggd i ett system med viss geodetisk sughöjd. när volymströmmen ökar, ökar också npsherf och pmin sjunker. så småningom nås kavitationsgränsen och pumpens prestanda försämras drastiskt (streckade linjer). den snabba försämringen av prestanda hänger samman med de smala skovelkanaler, som karakteriserar pumphjul med låga specifika varvtal. skovelns framkant ligger i hela sin utsträckning på ungefär samma diameter och upplever samma hastighetsnivå. sedan den första ångbildningen en gång skett, krävs endast en liten ökning av volymströmmen för att skovelkanalens hela tvärsnitt skall fyllas med ånga. pumpen upphör därmed att fungera. figur 3.42 kavitation vid axialpump (nq ~ 200) vid axialhjul blir förhållandena annorlunda. där inträder kavitationen på profilernas sugsidor vid skoveltopparna, där relativhastigheten är störst (? p störst). trots ångbildningen vid skoveltoppen finns fortfarande en stor fungerande del av skovelkanalen kvar (figur 3.42). prestandaförsämringen får därför ett lugnare förlopp vid axialpumpar (propellerpumpar). evakuering en turbopump (rotodynamisk pump) ger, om den får arbeta med atmosfärsluft i stället för vatten, ca 1000 gånger mindre tryckökning. om pumpen är placerad ovanför nedre vätskeytan och sugledningen är fylld med luft förmår pumpen därför ej själv att vid start transportera bort luften. man säger att en centrifugalpump (eller propellerpump) ej kan evakuera sin egen sugledning. för att pumpning skall komma till stånd måste pumpen vid start vara fylld med vätska. detta kan arrangeras på ett flertal olika sätt. 47
figur 3.43 pumpen placerad under nedre vätskeytan (tillrinningshöjd) placeras pumpen under nedre vätskeytan uppstår inga som helst evakueringsproblem samtidigt som kavitationsrisken elimineras. tillrinningshöjden kan åstadkommas exempelvis med våt uppställning av en dränkbar pump. figur 3.44 backventil och evakueringstank backventilen hindrar att sugledningen vid stopp töms på vätska. backventilen har dock alltid ett litet läckage och har dessutom nackdelen att skapa stora tryckförluster i sugledningen vid pumpning. evakueringstankens volym måste vara flera gånger större än sugledningens volym. man måste även kontrollera att kavitation ej uppstår i sugledningen. figur 3.45 evakueringspump luften i sugledning och pumphus kan evakueras med hjälp av en mindre självsugande pump. som evakueringspump kan användas en mängd pumptyper. vanligast är vätskering- eller sidokanalpumpar och strålpumpar. alla förträngningspumpar är i princip självevakuerande vid tillräcklig god inre tätning och under förutsättning att torrkörning är tillåten under evakueringsperioden. vid speciellt utformade s k självevakuerande centrifugalpumpar är en vätskebehållare inbyggd i pumpen. behållaren innehåller tillräckligt med vätska för att driva en strålpump som evakuerar sugledningen. 48