hälso- och miljöfarliga varor enligt produktkontrollnämndens kungörelse sfs 1973:334 § 2 indelas ämnen, som är att hänföra till sådana varor och som kan befaras medföra skador på människor i gifter och vådliga ämnen. produktkontrollnämnden offentliggör vägledande förteckningar över gifter och vådliga ämnen. senaste förteckning är pkfs 1975:1, 1975:2 och snv pm 549. i vätsketabellerna avsnitt 10.9 anges denna förtecknings exempel på följande sätt: efter ämnets namn g för gift och v för vådligt. pumpanläggningar som transporterar hälso- och miljöfarliga varor skall vara utförda så att skadliga utsläpp förhindras. detta kan ställa krav på hermetisk transport och kan också påverka utförandet av pumpen, material och materialval, axeltätningar och rörledningar. 10.7 de vanligaste vätskorna vatten med vatten i detta avsnitt avses "naturligt" icke salthaltigt vatten dvs vatten förekommande i naturen som ytvatten i sjöar och älvar samt som grundvatten. temperaturen skall vidare vara under eller upp till rumstemperatur inom området 0 till ca 30°c. naturligt vatten har stor användning bl a som råvatten för dricksvatten, kyl- och processvatten inom olika industrier och för bevattningsändamål. för en pumpanläggning intresserar främst vattnets korrosionsangrepp på de vanligaste konstruktionsmaterialen: i allmänhet stål, gråjärn - gjutjärn - och brons. de vattenegenskaper som inverkar är: ? ? ? ? ph-värde hårdhet och kolsyrehalt halt av olika kemikalier främst salter syrehalt förutom dessa inverkar vattentemperaturen samt följande faktorer i själva pumpanläggningen: ? ? ? strömningshastighet; normalt några m/s i rörledningar och 10-40 m/s i en centrifugalpump kavitation både fullt utbildad och i obetydlig omfattning halt av fasta föroreningar t ex sand och slam från olika brunnar som regel inverkar pumpanläggningens faktorer kraftigt, när vattenegenskaperna är ogynnsamma eller på gränsen till att bli ogynnsamma och någon faktor i pumpanläggningen är ogynnsam. det är här mycket svårt att ange generella riktlinjer, då redan en betydlig halt av något salt kan mångfaldiga ett korrosionsangrepp. speciellt vatten med klorider är besvärliga - sålunda ökas vid t ex 50 mg - mgcl2/liter korrosionsangreppet på stål med en faktor ca 8, vilket då medför att stål inte längre är praktiskt användbart. ? ph-värde och materialval naturliga vatten brukar ha ph-värden mellan 4-9. alltefter syrehalten skiljer man på två huvudgrupper: ? grundvatten ur stora djup. detta innehåller ytterst litet syre och därmed blir här vätejonkoncentrationen utslagsgivande för järnets upplösningshastighet. det bör påpekas att järn märkbart upplöses redan vid ph-värden på 6 - 7 i dessa syrefattiga vatten. vanligast förekommande är syrehaltigt vatten. här är ph-värdet inget absolut mått på upplösningshastigheten även om kännedom om dess storlek är viktig. ? för kalkhaltig vatten råder speciella omständigheter, som behandlas i efterföljande avsnitt. 225
då pumpar som transporterar färskvatten, för det mesta utförs i gråjärn ges nedan några synpunkter på användningsmöjligheter för detta material med avseende på vattnets ph-värde. naturligtvis kan inte något gränsvärde anges, utan allmänt kan sägas: ? ? gråjärn kan användas utan några egentliga problem inom ph-området 7 - 10. om klorider finns närvarande, kan gråjärn dock vara otillräckligt. inom ph-området 5,5 - 7 kan gråjärn många gånger användas, men inverkan är här stor från vad, som har åstadkommit det lägre ph-värdet. inom detta ph-område är gråjärn överlägset stål vad beträffar korrosionsbeständighet. gråjärnets höga kolhalt, 3-4 %, medför att vid måttliga strömningshastigheter kan grafiten tillsammans med korrosionsprodukter bilda en korrosionsskyddande film s k grafitisering av ytan. inom ph-området 4 - 5,5 kan gråjärn användas för vissa specialfall eller efter lämplig dosering av vatten. ? för ph-områden, där gråjärn ej är beständigt måste brons eller rostfritt stål användas. se vidare kapitel 4 material. ? hårdhet oss vatten vattens hårdhet beror på närvaron av föreningar med främst kalcium - ca - och magnesium - mg - mest som karbonater men dessutom som icke-karbonater t ex sulfater, nitrater och klorider. mängden i vilka dessa föreningar förekommer i vatten är ett mått på vattnets hårdhet. mjukt vatten är i allmänhet lämpligare för hushållsbruk och de flesta användningsområden än hårt vatten. vid tvättning är en bikarbonathalt i vatten skadlig eftersom tvål och såpa, som består av en blandning av natriumstearat och palmitat, med kalciumbikarbonat bildar olösliga kalciumsalter av organiska syror. hårt vatten innehåller alltid kalciumkarbonater, vars löslighet minskar med ökad temperatur. kalciumkarbonat utfälls som pannsten i ångpannor eller värmeväxlare. för att undvika pannstensbildning, som kan leda till partiella överhettningar i ångpannor måste man använda mjukt vatten som matarvatten. vatten för sådana ändamål måste avhärdas. i sverige brukar vatten anges i s k tyska hårdhetsgrader °dh - se vidare följande avsnitt- och en vanlig klassificering är: 4 4-8 8-12 12-18 18-30 30 ? °dh °dh °dh °dh °dh °dh mycket mjukt mjukt medelhårt något hårt hårt mycket hårt hårdhetsgrader och måttenheter som hårdhet betecknas vattnets halt av de s k jordalkalijonerna dvs joner av kalcium ca, magnesium mg, strontium sr och barium ba. hårdheten kan uttryckas för de enskilda ämnena som kalciumhårdhet ca-h, magnesiumhårdhet mg-h osv. totalhårdheten utgör summan av de enskilda hårdheterna en uppdelning kan även ske i temporär och permanent hårdhet. temporär hårdhet utgörs av jordalkalijonerna bundna till karbonater och permanent till icke-karbonater. den temporära hårdheten har fått sitt namn av att den försvinner vid uppvärmning. fördelningen på de olika delarna sker därvid efter den kemiskt ekvivalenta halten av jordalkalijoner. eftersom de olika jordalkalimetallerna har olika atomvikter har måttenheten för hårdhet ? 1 milliekvavilent per liter mval/i ? definierats som: ekv. 10.7 226